Ledaren

Se över dagens förvaltning av mark och vatten

I min hemkommun har vi börjat processen med att ta fram en ny översiktsplan. Det är ingen uppgift för den som är konflikträdd. Idag ­handlar mark- och vattenanvändning i hög grad om konflikter – eller med en förskönande omskrivning motsatta intressen. Eftersom vi bor i direkt anslutning till landets tredje största stad blir det också högst påtagligt att vi påverkas av beslut – eller brist på beslut – i de omgivande kommunerna. Det blir inte mindre komplicerat av att de frågor som kommunerna förväntas omfatta rör utveckling bortom en tidshorisont som tjänstemän och politiker på den kommunala nivån varken har verktyg eller kompetens att fatta beslut om. Hur ska de kunna veta hur vårt landskap ser ut och vad det förväntas kunna leverera i mitten av det här århundradet, än mindre om 50 år?

Följden blir att ingången i planeringen blir reaktiv, att försöka ta höjd för vad andra beslutar, och att ­gardera sig för sådan som inte går att förutse, alla möjliga svarta svanar. I det lokala fallet kan områden pekas ut för framtida bebyggelse, inte för att det är det mest lämpliga, utan för att det kan bli en bricka i ­förhandlingsspel, eller kan begränsa handlings­utrymmet för grannkommunen.

När Sveriges tredje stad väljer att förtäta på den gröna utemiljöns bekostnad ökar också pressen på omgivande kommuner. Det innebär även att när möjligheten till tillväxt i den stora staden är begränsad ökar pressen på omgivande kommuner. I sydvästra Skåne innebär det nästan uteslutande expansion på åkermark, vilket är ett eget kapitel i sig.

Nu skulle detta kunna avfärdas med att en översikts­plan formellt inte har någon legal status och inte kan prövas eller överklagas. Det är först när planen utmanar riksintressen som det kan bli bakläxa.

I det inledande skedet har markägare möjlighet att föra fram önskemål om exploatering och om det bedöms som rimligt få med det i planen. För ­potentiella sakägare finns möjlighet att föra fram formella invändningar först när det blir fråga om detaljplan.

Mycket handlar om kartor och gränser och det är som regel kring dem som kontroverserna uppstår. Sedan förs också en rad principiella resonemang av policykaraktär kring om det är vissa delar av ­kommunen som man vill undanta från exploatering. Detsamma gäller om det finns möjlighet att anvisa områden som lämpliga eller olämpliga för specifik markanvändning som mineralutvinning eller vind- eller solkraft.

Att rådande regelverk med det kommunala planmonopolet kan få negativa konsekvenser för det som brukar kallas den gröna omställningen har också blivit tydligt när det gäller vindkraften. Från att ha handlat om enstaka eller mindre grupper av verk, som mycket väl kan hanteras på kommunal nivå, är dagens projekt ofta storskaliga och involverar som regel utländska investerare och projektörer. Att en enskild kommun ska förväntas ha resurser att agera proaktivt och fatta väl avvägda beslut – förutom att säga nej – är naivt.

Till detta kommer den framtida implementeringen av EU:s naturrestaureringslag, som kommer att få direkta effekter på kommunal nivå och frågan om den privata äganderätten som berörs i den pågående grundlagsutredningen.

Det finns egentligen bara en möjlig utväg och det är att utan att förlora den lokala förankringen lyfta planfrågan till regional nivå och att erbjuda handläggare och beslutsfattare ett kvalificerat ­opartiskt centralt stöd. Det är dags att se över dagens för­valtning av mark och vatten.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!